Nittiosju poäng och sex matcher kvar att spela hade varit rena drömmen om någon erbjudit det i mitten av september, nu verkar det vara vår värsta mardröm. Teoretiskt kan vi fortfarande missa kvalserien, fem poäng till behövs, men i praktiken räcker det nog med tre. Jag är helt säker på att vi löser detta på något sätt. Men problemet är att vi inte bara behöver tre poäng till, vi behöver gå in kvalserien med självförtroende och glädje.
Målet med grundsäsongen var kvalserien, och känslan av mission accomplished har medvetet eller omedvetet funnits där länge. Den killer instinct och 100 %-iga närvaro i nuet gav oss inte bara ett försprång på 20 poäng, det skickade tyvärr också iväg tankarna till det kommande sedan som blev intressantare än att leva i här och nu.
Det är högst mänskligt att släppa på koncentrationen när saker och ting till synes rullar på av sig själv. Det är ännu lättare att mitt i framgången, drömma sig bort… vet inte själv hur många gånger jag som ung började fundera på segertalet när jag låg riktigt bra till på golfbanan efter 11-12 hål, ibland redan efter 4-5 hål. Nästan varje gång slutade det med att bollarna slutade gå så perfekt, som de hade gjort hela tiden. Segertalet blev allt som oftast ett tröstpris i form av en peggpåse, om jag ens fick gå fram till prisbordet.
Robin Sharma skrev i sin bok om Julian Mantles resa bland heliga munkar i Indien, att om du hela tiden har ett öga på målet blir det bara ett öga kvar som kan vägleda dig under din resa…
Har vi bara ett öga kvar i grundserien och redan nu funderar på om det blir Djurgården eller Linköping som kommer på besök, är det inte konstigt att resultaten blir därefter. Vi blir slarviga och tappar humöret när motståndarna i våra ögon beter sig som idioter och domare inte dömer som vi tycker. Tålamodet och förmågan att lösa saker här och nu och hålla huvudet kallt blir helt enkelt undermåligt.
I matcherna mot BIK Karlskoga, har vi varit förberedda och klarat av detta, men när vi möter ”mindre intressanta” motståndare såsom Oskarshamn och Troja har vi inte varit mentalt skärpta att stå emot tjuvnyp.
När en hetsande tränare som Patrik Ross tillåts påverka oss, har vi nått botten. Hans rätt löjeväckande kommentarer kröntes med en dispyt med Jarred Aulin, där han bland annat hävde ur sig att han själv minsann var mycket bättre hockeyspelare än Jarred. Sådant kan bara bemötas på ett sätt – med ett medlidande och överseende leende. Det kan faktiskt inte vara lätt att vara så duktig som han och behöva träna ett mediokert lag i hockeyns andradivision.
Med den senaste tidens svacka, var Trojamatchen precis det som behövdes för att väcka oss alla ur kvalseriesömnen. En hink med iskallt vatten hälldes över en dagdrömmande klubb. Att sova vidare klarar nog inte ens Törnrosa.
Alla som lämnade Ljungby för Malmö var djupt medvetna om att en mycket krävande uppgift väntar. Under de återstående sex matcher som kan jämföras med att bestiga K2, världens tuffaste berg, kan vi vara säkra på att vi kommer att mötas av fortsatta påhopp och hårt motstånd. Det kommer vara snålblåst och glåporden kommer aldrig att sina. Vårt svar ska inte vara verbalt genmäle och tappade humör, utan mer fart på skridskorna, mer offervilja, mer förtroende för varandra, mer glädje, mer rakhet. Klarar vi av att hålla huvudet kallt är vi ett bättre hockeylag än de allra flesta. Bestämmer vi oss för att hantera kvalserien i mars och grundserien nu, kommer vi att börja vinna igen.
Jag tror nämligen att en av nycklarna till en lyckad kvalserie ligger i att vi får ordning på spelet nu. Därför är det oerhört viktigt att vi hittar tillbaka till grunderna igen. Till toppen är det dock långt och det går inte att förvänta sig att vi kliver 8000 meter på ett steg. Man går inte från formsvacka till formtopp på en match. Men det är viktigt att varje steg som tas, är ett steg i rätt riktning.
Mot toppen av berget och vidare – ett steg i taget!
Patrik Vincent
Webredaktör
Patrik Vincent
Webbredaktör